Vid medlemsmötet, onsdagen den 15 november. kunde Ordf Lars B hälsa kalmarläkaren Håkan Pärsson välkommen till samlingssalen på Klunkens backe.
Håkan är en aktiv person och tycker om utmaningar och nu skulle han berätta om sin resa till Nepal och klättringen på Himalayas bergväggar.
Håkan berättade att han och tillsammans med sin fru vandrat både i Sverige och på andra platser ute i världen.
Hela tiden har det funnits en dröm om att komma till Nepal och i 60-årspresent bestämde han sig för att åka till Himalaya.
Nepal är ett litet land med de mäktiga grannarna Kina och Indien. Södradelen av landet är bördigt och i norr finns de höga topparna som gränsar till Tibet.
Inför resan till Nepal var Håkan och klättrade på Mont Blanc i Frankrike och då klättrade de till 3000 m höjd där de slog läger på en platå och sedan fortsätter klättringen och man får bra träning,
Huvudstaden i Nepal heter Katmandu och det var ett populärt resmål för hippies under 1970-talet och Håkan besökte caffet där Cat Stevens skrev sina låtar om Katmandu.
Efter tre dagars turistande i Katmandu var det dags att packa och förbereda sig för klättringen.
Den höga höjden gör att man andas häftigare och därför går det åt ca 4 l vatten per dag. Detta vatten kan man hämta från små bäckar och sedan får man sterilisera vattnet med en liten apparat som man har med sig och den ger ifrån sig uv-strålar son tar bort alla bakterier.
Andra viktiga saker är pannlampa, rep, sovsäck, varma skor, klättersele, klocka som mäter syreupptagning..
Det är ett tropiskt landskap upp till 4000 m som består av rododendron träd och platåer. Om dagarna är det 15 – 20 gr men under nätterna är det minusgrader. Här bor stamfolker Schärpas. De kan vistas på 5000 m under längre perioder.
Klättringstekniken är sådan att ett rep sitter fast i berget och klättringsselens kabinhakar glider på repet men när man kommer till en ny fästpunkt för repet måste en hake fästas på andra sidan innan den andra lossas innan man kan gå vidare.
Detta låter enkelt men en trött klättrare kan göra fel och då händer lätt en olycka.
Inför den sista etappen blev de väckta kl två på natten och det blev en extrem klättring för att nå målet på 6600 m. Temperaturen var -30 gr och en vacker soluppgång. Väl där uppe var det en härlig känsla att kunna blicka ut över bergstopparna och se Everest som är 8200 m hög.
Håkan i den röda jackan har nått sitt mån.
Nedstigningen gick bra men även då kan det hända olyckor om man inte är observant och kanske lite trött.
Därefter väntade frisering och en god måltid som tyvärr bestod av samma sorts mat som de ätit under klättringen. Däremot smakade deras kaffe utmärkt som är en sorts hög höjds kaffe, mycket gott.
Håkan berättade att man kan vistas på 3500 meters höjd men närhöjderna blir 5000 m klarar kroppen inte av påfrestningarna.
Under klättringen var Håkan med i ett projekt och då kontrolleras puls och syremättnad varje dag. Om syremättnaden är under 90 måste klättrarna gå ner för att kroppen ska återhämta sig och efter någon dag kan man fortsätta uppåt igen.
Gunilla G tackade Håkan för en intressant berättelse om alla strapatser som hör samman med klättring i Himalaya och för fina bilder.
Gunilla berättade också att hon för många år sedan var med på en resa till Nepal där hon fick prova på bergsklättring .
Nästa gång vi träffas, den 4 december kl 14,00, är det terminsavslutning för det här året.
Vi samlas i samlingssalen på Klunkens backe och delar av Nybra Manskör underhåller under ledning av Pia Nilsson.
Stig J